Jag satt igår med vinden i håret, bland höstens granna färger på en varelse som är min andra halva och grät utav lycka. 30 minuter som gjorde hela mitt liv, 30 minuter som fick mitt hjärta att banka hårdare, 30 minuter som fick kinderna helt fuktiga ifrån tårarna – min dröm är att komma tillbaka, starkare, bättre och leverera den passionen vi har tillsammans. Men tiden fram tills dess är lång, fruktansvärt lång och sliter hela mig i bitar. Att ha oron som gnager i bakhuvudet att den här drömmen kan vara färdig, ger mig en sån ångest! 

För vår resa kan inte vara klar just här, den måste fortsätta. Det måste den bara. För jag vill kunna flyga över mina hinder tillsammans med henne, vill få gåshuden när vi tillsammans jobbar som ett team, jag vill bara ha hennes pussar och känna hennes livsglädje till att leverera och ta oss tillsammans till final.

Hon är min stjärna, min andra halva och en vän som ställer upp i våt som torrt. Behöver hon tid för att bli 110% kommer jag att ge henne all tid i världen, även om mitt hjärta skriker efter henne. Hon är min kämpe och kommer att komma tillbaka 1000 gånger starkare – I just know that!