Det var hemskt igår. Hjärtat slog i bröstkorgen likt ett godståg på räls och tanken om att Pikasso inte finns kvar i hagen – gjorde mig sömnlös. Gud vad hemskt det var…

Jag kan inte riktigt få er att förstå känslan av hur nervig jag var igår vid tidpunkten 1. Allt var bara kaos och jag låg och vände samt vred på mig under hela natten. Tankar om hur Pikasso inte står kvar i hagen eller har råkat ut för någon typ utav skada har plågat mig hela natten. Natten har varit i lika med sömnlös helt klart. Usch. Eftersom jag inte har haft så mycket sömn har jag redan bestämt mig för att promenerar pikasso idag på morgonen runt i manegen så han bara får kika runt, inget märkvärdigt men nyttigt för mig och honom att lära känna varandra mer. Tror även att jag kommer att skritta honom i slutet på grus och jobba mycket med ledarskapsövningar ifrån marken samtidigt. Gäller då båda delarna. Jag har ju i alla fall en plan och kommer att följa den. Fortfarande osäker på om jag ska lina honom senare på kvällen, det blir i alla fall något att tänka på. Annars blir det morotmys med massa gos och ompysslande.

Om jag ska bryta mönstret kan jag berätta att resan upp till skolan gick galant och pikasso var lugn som en filbunke när han släpptes ut i hagen. Han hade inga planer om att säga hejdå till moster eller mig när jag nattade honom. Så det tyder på att han kände sig hemma – antar jag.

Idag är det skola och jag jobbade även i natt med en intervju som ska redovisas på tisdag för några smågrupper och sedan lämnas in till lärare för bedömning. Jag är i alla fall nöjd med min intervju och hoppas på att kunna få någon som kan läsa igenom det och hjälpa mig att fila den till en bättre variant. Så jag är taggad. Intervjuer är något jag är bra på 😉