Jag vet att man måste bilda ett större ansvar – men hur gör man om man hela tiden backar och inte vet när man ska klappra i väggen eller trillar nerför stupet. Jag är ett hopplöst fall där saker verkligen sätter sig likt en fästing på minnet och rullar upp som en gammal film på 70-talet. Ett hopplöst fall som leder till min största rädsla att misslyckas och inte visa vad jag kan. Klart att mina tårar rinner längst med mina kinder och droppar ner på mina kläder som blir fuktiga.

Hur ska man våga leva på sin magkänsla när blickar faller på en när man redan sitter och drömmer om hur fantastiskt det känns att få göra något rätt. Det är så jäkla svårt och jag känner mig instängd. Upptryckt i ett hörn och något som drar ner på volymen i ens röst, det är verkligen sjukt svårt och jag vet inte hur man takterar ett sådant fall.

Oftast ler jag och fortsätter att leva på min magkänsla men att jag istället följer reglerna.

Det är svårt när jag känner att djuret jag sitter på gör rätt och har såna blickar på mig när jag slappnar av i den innertygeln för att klappa den varma halsen. För mig är det naturligt att berömma med röst och en klapp på halsen för att vissa individen jag sitter på gör jobbet exemplariskt. Men när blickar och andra riktar uppmärksamheten mot mig blir jag osäker och sänker min gard. Jag vill inte stå i centrum det finns andra som vill – varför mår jag så dåligt då?

Jag tror att jag mår dåligt för att jag är rädd för vad andra ska tycka. Vad andra ska säga och ifråga sätta mina idéer. Att jag hela tiden ha en motivation till varför jag använder den utrustningen jag gör och varför jag hela tiden är rädd om hur individen tar in nya saker.

Jag är rädd för att vissa min egna kostym där jag trivs som bäst.