Liten som liten, stor som stor – alla i ens närhet undrar vart tog tiden vägen? Vid den här åldern var jag verkligen en riktig skit unge som älskade uppmärksamhet och att alltid vara i centrum. Jag hoppade in i samtal i en samlad galopp med krökt nacke och öppnade dörrar där hungriga lejon väntade på sin måltid. Det fanns verkligen ingenting som hette, knacka först på dörren och invänta på ett svar. Utan jag klapprade rakt in och ställde mig mitt i folksamlingen.

Jag var även en unge som älskade att käka kakor, ville absolut inte dela med mig utav mitt godis eller gå och lägga mig till sängs vid bestämnt klockslag. På sommarna sprang jag runt i skogarna uppe hos min mormor och plockade blåbär i mängder, jag lekte ofta häst och hade min underbara Maroko som tog mig överallt. Oftast så lekte jag mycket häst hemma på gårdsplanen och resulterade att det ramlades, skrapades upp knän samt gav mig rediga blåmärken. Men jag kan säga att det var ju så himla roligt att springa runt och klättra högt i träden, att jag inte kände om det gjorde ont.

IMG_1752.JPG

Nu är jag mycket större, har mer innanför mitt pannben och mer känsla efter rätt saker. Jag är lugnare, står hellre bakom min stolpe och avvaktar innan jag kliver fram och börjar en kommunikation. Efter 16 år med hårda näsbräningar och en större respekt mot andra människor, har jag entligen lugnat ner mig inom folkgrupper. Men kan fortfarande flyga upp i trädens topp med skrapsår till knäna och hänga knäveck vid grenarna. Det är den personen jag har valt att växa upp till!

Ens liv går fort och det gäller verkligen att samla minnen, jag har fler att berätta! Mer historier om hundmats ätarn eller nattvandraren, ni vet vad ni ska göra 🙂 kommentera nedanför och jag släpper ut inlägg imorgon om fler minnen, annars så lovar jag att det kommer att släppas vid lunch tid!

Vi hörs 🙂